Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett litet öde - 5. Flicka, kärleken är väldig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När jag ser hur fjärden fradgas,
ser hur böljan slår mot stranden,
lägger jag min hand på vågen,
doppar fingrets spets i djupet:
sakta, sakta, vilda bölja,
somna, låt de andra sofva!
Månne vågen väl, som svallar
hotande mot skeppets sida,
där han fjärran far, den dyre,
månne hafvets vilda dotter,
fast så långt från mig hon rasar,
ej mitt söfningsord förnimmer,
af min lätta hand ej lugnas,
efter kärleken är väldig,
mäktar mer än allt på jorden?
Ofta, när i furans krona
fläktar fara, vindar hvina,
sänder jag från denna klippa
tyst min tysta suck att flyga:
o min ende, kom tillbaka!
Kanske, fast så svagt den ljuder,
har likväl den starka vingar,
kan, som svalan, klyfva vinden,
genom rymder nå min älskling,
efter kärleken är väldig,
mäktar mer än allt på jorden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
