Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Legender - Kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fem och sjutti vintrar täckt hans hufvud
med en snö, som ingen sommar smälter.
Ett blott ägde han af allt, hvad fordom
gjort hans glädje, ett blott, sin förtröstan
på den Gud, som medgång sändt och motgång;
och han bodde nu, till dörrn förvisad,
gömd, förbisedd, på en annans hemman,
af sin sockens mildhet underhållen.
Men midsommardagen grydde, folket
vaknade i stugan; äldre, yngre
klädde sig i högtidsdräkter, alla
ville skynda nu till Herrans tempel.
Hos den gamle väcktes samma längtan,
och han gick till värden fram och talte:
”låt mig följa dig i dag till kyrkan,
käre broder, våren ut jag sutit,
full af krämpor, i mitt hörn vid muren,
och ej hört Guds ord på halfva året.”
Värden viste ut mot träsket. Tjocknad
låg en hvitgrå dimma än däröfver,
och ej strand, ej våg, ej holmar syntes.
”Vill du själf försöka hitta vägen,”
sade han, ”med båt far ingen annan;
men till fots är färden lång kring viken,
och för dig finns nu ej häst i gården.”
När den gamle hört det hårda ordet,
gick han tyst till stranden, löste båten
och begynte ro i gråa dimman.
”Den, som leder fiskens stråt i hafvet,
fågelns stråt i luften, att de komma
dit hans lag dem kallar, han skall foga,
att ock jag i dag hans kyrka finner.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
