- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 25:1. Johan Ludvig Runeberg /
93

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ur Elgskyttarne - Femte sången

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

sedda med åtrå äfven af den, som rikare namnes,
bjuder dig lyckan nu att äga och ensam besitta.

Ty så lofvar han dig, den raske Mathias i Kuru,
om som en trogen hustru du vill, tillgifven och godsint,
dela hans möda om dagen och dela hans läger om natten:
först skall du rå som värdinna i allt och befalla i huset
drängar, pigor och barn; din man skall du råda allenast.
Nycklarna äge du själf, hvad lås, dig lyster att öppna,
öppne du fritt, hvad skatter som helst, du finner därinom,
kan du betrakta som dina med fröjd, och icke med afund.
Men om du hvälfver ibland ett förslag i ditt sinne, som strider
mot hvad din man har tänkt, då måste du vika med Saktmod,
om jordbruket det rör, eller penningens kloka förvaltning.
Gäller det åter mat eller dryck och anständiga kläder,
eftergifver din man och vill det samma som du vill.

Tänk då ej mer, förståndiga Hedda, hitåt och ditåt,
likasom mången gör, som, förledd af sitt flyktiga sinne,
ständigt föraktar det goda han vann för det bättre han hoppas;
icke så rik är på blommor en äng i den varmaste sommar,
barn, som på glädje den väg, där vi gå mot grafven beständigt,
endast vi akte oss väl, att ej hoppet, det hala, bedrager;
ty hvar vi stanna en stund att njuta en lycka, i blinken
springer där hoppet förut och visar en bättre på afstånd;
dåren följer det lysten från en till en annan och ratar,
aldrig förnöjd, tills slutligt han suckande hinnes af döden.

Sagdt; och han teg, uppblickade högt och tryckte förnöjsamt
med pekfingret på askan, som pöst i den rykande pipan,
medan hon, rodnande djupt, den unga förståndiga flickan,
nedslog ögat, fingrade halsdukssnibben och svarte:
icke vill jag förtiga för dig, värderade Petrus,
huru med glädje jag hör att den raske Mathias begär mig;
ty du känner dock väl, hvart den fattiga flickan beständigt
riktar en längtande blick och sitt hjärtas innersta tanke.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:43:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/25/0096.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free