Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ur Julkvällen - Tredje sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ofta i drömmar jag sett den unge kaptenen i lågor
stå för sin front, och min son, den saknade, brinna med
honom;
ofta som vaken jag trott, att bedröfvelse väntar oss alla.”
Så han sade. — Vid dörrn mellertid, nyss kommen i stugan,
stod, af honom ej sedd, den vänliga fröken Augusta.
Löje stridde med sorg i den sextonårigas hjärta,
när till den gamle hon gick och med mild förtrytelse talte:
”tystna då, gamle Pistol, storpratare, ärnar ni fira
julen med skrämmande ord och bedröfliga sagor allenast?
Vänta, en annan gång, då ni kommer och söker oss åter,
finner ni ingen, som hälsar ett gladt välkommen på trappan.
Nej, långt hellre jag går till grinden och vinkar med handen,
ropar på afstånd ren: bort, olycksbådare, hädan,
bort till turken, att värma er där vid brinnande mänskor!
Ingen soppa i dag! Här kokas ej; vandra förbi blott.”
Leende dock genmälte den åldrige krigaren detta:
”fröken, tala ej så och bekymra er icke, ty hjärtan
finnas hos turkarna ock, fast fula de vore som vilddjur.
Se, hur såg man ej här, i det sista fördärfliga kriget,
människor värre ännu, baschkirer och vilda kalmucker,
rysliga, svarta som sot, blodsugare, närda med hästkött.
Tog en sådan en sup och tömde den yttersta droppen,
höjde han flaskan blott och behöfde ej böja sitt hufvud,
ty för honom ej var, som för andra, hans näsa till hinder,
utan den böjde sig opp mot pannan och mötte ej glaset.
Ögonen svarta som kol, med en tindrande gnista i sotet,
brunno i hufvudet djupt, och den vidtuppspärrade munnen
gapade röd som en ugn; förskräckeligt var att i striden
möta en slik, då med skri från sin flämtande fåle han anföll.
Men en afton det var, vårtiden, vid början af kriget;
allt var stilla och tyst, och vi rastade, sen vi om dagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
