- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 25:1. Johan Ludvig Runeberg /
97

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ur Julkvällen - Tredje sången

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

slagit och drifvit en tropp närgångna kosacker tillbaka.
Ensam smög jag mig då till det ödsliga fältet att plundra,
lysten att finna kanske en silfverkopek hos de slagna,
eller ett silfvergehäng, eller annat som duger att taga.

Så till stället jag kom, där den blodiga siaktningen hållits,
hittade lik vid lik och sprang otröttlig och sökte,
fast utplundradt var allt af ströfvande bönder på förhand.
Harmfull slöt jag dock sist att söka och nalkades skogen,
där vårt läger vi valt, då bland buskar, ett stycke från vägen,
åter en fallen jag såg och började hoppas ånyo.

Närmare kom jag och fann en kosack ej, utan ett odjur,
fann en slagen kalmuck. På en sjunken drifva, bland tufvor,
nära sin störtade häst, orörlig, en fasa att åse,
låg han och vände mot skyn vidöppet sitt blodiga anlet.

Häpnad fyllde min själ, och jag ärnade vända tillbaka;
men dock bar han sin dräkt och en skön, blå tröja på kroppen,
värd en flaska och mer, om man sålde den vänner emellan.
Denna förmådde jag ej kvarlämna till byte för andra,
utan jag skyndade till och fattade mannen i nacken.

Död han synts mig och stel; dock nu, då jag rörde hans

hufvud,

väcktes ur dvalan han upp af smärtor och öppnade ögat,
stirrade häpen, och kved och talte och ropte i växling.

Ej förstod jag hans ord, men hans jämmer och plåga
förstod jag,

rörd i mitt sinne att se, hur han, öfvergifven af alla,
låg i sin dödsstund där, då likväl han som människa föddes.
Därför kunde jag ej och ville ej röra hans tröja,
tog fastmera hans päls, som jag fann fastbunden vid sadeln,
löste den, klädde uppå och skylde hans skälfvande lemmar.

Men då jag jämkat allt, ombundit hans sårade hufvud,
flyttat från drifvan hans kropp och ett skäligt läge den skaffat,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:43:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/25/0100.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free