- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 25:1. Johan Ludvig Runeberg /
104

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ur Julkvällen - Tredje sången

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Tigande dröjde en stund soldaten och tycktes betänksam
väga ett svar, omsider till ordet tog han och sade:

”ärade herre, ännu i mitt träsk slår gäddan i vassen,

än har orren sin stig, och tjädern, nära min koja,

krafter äger jag; sköta en krok, utgillra en snara

kan till min bärgning jag än, och litet är nog för den nöjde.

Bodde jag här och toge min dagliga kost af er godhet,

kunde en tjänare lätt eller tjänarinna, i stugan,

kasta på nådehjonet ett ord, som mera än nöden

tyngde hans själ. Nej, där i mitt ensliga torp, som min egen,

lefver jag bäst och gästar den evige Gifvarens håfvor.

Skogen kläder han grön, han låter den irrande fågeln

finna ett korn; mig hjälper han hädanefter som hittills.

Tar jag af honom mitt bröd, finns ingen, som vågar förmäten
se på den åldrige ned, som ej lärt sig ännu att föraktas.”

Sagdt; men i högre gestalt sig reste den ädle majoren,
fullare svällde hans barm, och hans blick, förklarad och

manlig,

mätte soldaten; han teg, han kände sitt hjärta förstoras.
Finland stod för hans själ, det kulna, hans torftiga, gömda,
heliga fädernesland; och den gråa kohorten från Saimens
stränder, hans lefnads fröjd, hans femtioåriga stolthet,
trädde på nytt för hans syn, med hans vapenbroder, som

fordom

flärdlös, trumpen och lugn, med en järnfast ära i djupet.

Tyst omsider till bordet han gick och bryggde, med hjärtlig
fröjd, ett rykande glas åt den stolte, men sakta till dörren
smög mellertid hans dotter och kom till den gamle soldaten.
Ljuf i sin barnslighet kom hon, den sextonåriga flickan,
rodnande blygt, med dallrande, klara tårar på kinden,
tog i de fina händernas par den åldriges ena,
väldiga hand och talte med förebrående mildhet-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:43:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/25/0107.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free