Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kung Fjalar - Första sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ro skänker oss högen allen;
därofvan hvilar ingen, den svage minst.
Hårda de äro lifvets lekar.
Ve, att din kraft är bruten i förtid, kung!”
Stolt drogs, vid den åldriges ord,
kring Fjalars läpp ett leende. Hornet gaf
svennen han åter, och från
vapen-smyckade pelarn tog han sin båge lugn.
Nu hvinade strängen. En blixt
flög salen genom. Skälfvande klang en sköld,
träffad å motsatt vägg, men pilen
darrade djupt bakom den i furans märg.
Ej syntes för kämparne då
ett skott, likt detta, skjutet i nord. Men lugnt
fattade kungen hornet åter,
väldig i salen spordes hans röst på nytt:
”Frid,” sade han, ”skydda jag vill.
Förnimmen, Gautiods söner, er konungs ed!
Vidgade hyddor, sparda lundar,
tegar af guldax vare mig segrar nu.
Gro skall i mitt hägnade land
hvad ljuft, hvad mildt i människobröst blef sådt,
svagheten blomma trygg, och kraften,
sparande svärdet, glädas att skona blott.
Trott har på min vilja jag förr,
på samma vilja tror jag ännu; i strid
styrde den dödens gång, i friden
styra den skall, okufvelig, lifvets gång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
