Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kung Fjalar - Första sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ord hörde han: Fjalar har glömt
att gudar skipa människors lott, han tror
stolt på sin viljas lag, och ordna
vill han en framtids skick med sin kraft af stoft.
Se skall dock hans öga ännu,
förrn högens natt hans flyktiga storhet gömt,
eviga makters lek med spotska,
trotsande jordbarns löften, af bubblans tyngd.
Han, skaparn af lycka och sed,
skall se en dag, när fläckad af brott hans ätt
slocknar i blygd, hans son, den ende,
sluter som brud sin syster i eldad famn.”
Tyst blef det i salen, det blef
för skådarns blick en syn; som då haglets skur
stormat förbi, och lugnet åter
lägger sig kyligt öfver en hvitnad bygd.
Blek satt på sin härskaretron
kung Fjalar, färglös rördes hans läpp, och hårdt
kämpades inom hjältebarmen,
innan med kufvad smärta han tog till ord:
”Gån,” sade han, ”bringen mig hit
min Hjalmar, bringen Gerda, den späda, hit;
skåda jag vill dem båda, välja
vill jag emellan båda, ty en skall dö.
Känn, siare, Fjalar och känn
hans trots, till molnets gudar hans hälsning bär,
spörj, om de lärt att allt försaka,
innan, som han, de vant sig att allt förmå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>