Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kung Fjalar - Fjärde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men dyster, i trotsigt lugn,
med svedda lockar, med halfbränd dräkt,
satt blek som skyarnas vålnad
på däcket döende Darg.
Kung, talte han, nöjd jag går
till önskad hvila i glömskans famn,
en bön dock ber jag för henne,
som ensam sörjer mitt fall.
Ej är det min blod du ser
i hennes kinder. Sin lefnads skuld
den fågelfrie förstörarn
åt ingen lämnat i arf.
Hon gafs mig af natthöljd sjö,
en stormig jul, då i vådligt skygd
af Vidars klippa jag ankrat,
vid Fjalars konungaborg.
Blif henne ej oblid du,
hvars mildhet aldrig af ryktet glöms;
hon var den enda på jorden,
som fått en glädje af mig!”
Ljuf föll på Oihonnas kind
en tår, vid åldrige kungens ord,
men snart till ändrade syner
flög klarnad åter dess blick.
Vid stranden ett härskri ljöd,
med stormens brusning, med åskans dån
förmäldes klangen af sköldar,
och kämpars jublande rop.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
