Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kung Fjalar - Femte sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FEMTE SÅNGEN.
Hvad är mänskan, att mot er hon stormar!
Stjärnor like, i onådd rymd,
len I genom molnen af jordens öden,
dem i lek en fläkt af er vilja styr.
Nu var Fjalar konung gammal vorden,
satt mest stilla i högbyggd sal,
hade ej sen länge sitt land beskådat,
ej fått andas svalkande sjöars luft.
Och det blef en dag, och solen stigit
nyss ur böljornas bad i glans,
och dess aldrig åldrade glädje lyste,
som i forna dagar, i salen än.
Kungens håg var lätt i morgonstunden;
i förklaring hans anlet sågs.
Om förflutna, stormiga tiders minnen
talte han i grånade kämpars krets.
Plötsligt höll han midt i sagan inne,
stod från tronen i höghet opp.
”Vingsnabbt flykta,” sade han, ”styrkans stunder,
och för minnet äger man dagar nog.
Jag vill föras opp på Telmars fjällbrant,
och betrakta mitt land ännu.
Jag vill se den sällhet min ande skapat,
förrn mitt öga skymmes af kumlets natt.
Bringen mig mitt svärd! En bragd är öfrig
för min domnande arm ännu.
Segra var min vana, och blott med seger
höfs att sagan slutas om Fjalar kung.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
