Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kung Fjalar - Femte sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dö hon ville, dö för mig. Jag bringar
hennes hälsning.” Han teg. Hans stål
sågs, en ljungeld lik, i hans barm sig gömma,
och han sjönk på klippan i dödens ro.
Stunder efter stunder flydde. Dagen
mätte stilla sin vandrings ban.
Som han sutit, stel, som en stod på grafvar,
satt orörlig, tigande Fjalar kvar.
Hvad han tänkte visste ingen. Fasan
från hans sida hvar kämpe skrämt.
Sjolf, den gamle, ensam, och Dargar, siarn,
stodo när och sågo hans andes strid.
Först när solen sjönk mot skogen fjärran,
slog mot höjden han ögat opp:
”er är segern,” talte han, ”höge gudar!
Jag är straffad vorden, jag pröfvat er.
Hvad är mänskan, att mot er hon stormar!
Stjärnor like, i onådd rymd,
len I genom molnen af jordens öden,
dem i lek en fläkt af er vilja styr.
Mannen yfves: väldig, mångbepröfvad,
van att segra, som klippan hård,
vill han böja allt, dit hans ande bjuder,
krossa allt, som möter med trots hans bud.
Och hans svärd är höjdt. Då rörs hans sinne
flyktigt, lätt, af en osedd hand;
och hans järnarm sjunker, hans blick, som ljungat,
byter hotets blixt i en maktlös tår.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
