Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fänrik Ståls sägner. I - Molnets broder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
men till hvila, fast af söndan manad,
gick vid slutad måltid ingendera.
När en stund förgått, så lång som stunden,
innan stormskyn, sedd vid himlaranden,
kommer, brister, haglar och förskingras,
höjde ordet, som till tröst, den gamle:
”lång är vägen fram till byn, min dotter,
branter möta, bäckar hindra, spångar
finnas ej, och höstregn fyller kärren.
Den, som vandrat dit vid morgonrodnan,
är väl knappt, då kvällen stundar, hemma.”
Så den gamle. Utan akt på talet
satt hans dotter, sluten lik en blomma,
som sin kalk vid nattens anbrott sluter;
hvad hon tänkte, var för henne ensam.
Länge satt dock ej den ädla flickan,
längre ej, än efter solens nedgång
plantan mattad väntar aftondaggen,
förrn en tår föll ned på hennes kinder,
och hon sjöng med lutad panna sakta:
”när ett hjärta mött ett annat hjärta,
ringa blir då hvad förut var mycket,
jord och himmel, hemland, fader, moder.
Mer än jorden sluts då i ett famntag,
mer än himlen ses då i ett öga,
mer än moders råd och faders vilja
hörs då i en suck, som knappast höres.
Hvilken makt kan tjusa så som kärlek,
hvilken boja hålla den som älskar?
Sjöar simmar han som anden öfver,
möta fjällar, får han örnens vingar,
långt för middag är han ren tillbaka,
där han väntats först till sena kvällen.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
