Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fänrik Ståls sägner. I - Molnets broder - Veteranen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”om dock någon ville hämta vatten,
att jag kunde två hans anlet blodfritt,
stryka än en gång hans lock med handen,
se hans öga ljuft ännu i döden;
visa ville jag med fröjd för alla
Molnets broder, den förlåtne tiggarn,
som stod upp och blef vårt hemlands räddning.”
När den gamle så sin dotter hörde,
såg den öfvergifna vid sin sida,
tog med bruten röst han åter ordet:
”ve dig, ve dig, du min arma dotter!
Glädjens glädje, sorgens bot och lättnad,
värn i nöden, fader, broder, make,
allt med honom är för dig förloradt,
allt du mistat, intet står dig åter.”
Högt i jämmer brast vid talet skaran,
ingen fanns, som stod med tårlöst öga,
men den ädla flickans tårar glänste,
och hon tog den fallnes hand och sade:
”ej med klagan skall ditt minne firas,
ej likt dens, som går och snart skall glömmas;
så skall fosterlandet dig begråta,
som en afton gråter dagg om sommarn,
full af glädje, ljus och lugn och sånger,
och med famnen sträckt mot morgonrodnan.”
VETERANEN.
Han reste sig ansenlig
i stugans skymda vrå,
väl var han böjd af åren,
men syntes hög ändå;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
