Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fänrik Ståls sägner. I - Sven Dufva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den åldrige sergeanten log föraktligt dock till slut:
”du, slyngel, skulle få gevär och bli soldat, vet hut!”
”Ja,” mente gossen, ”här går allt helt afvigt mig i hand;
kanske det mindre konstigt är att dö för kung och land.”
Den gamle Dufva häpnade och grät helt rörd en tår;
och Sven han tog sin säck på rygg och gick till närmsta kår.
Målfyllig var han, frisk och sund, allt annat sågs förbi,
och utan prut blef han rekryt vid Dunekers kompani.
Nu skulle Dufva få sig pli och läras exercis,
det var en lust att se därpå, det gick på eget vis.
Korpralen skrek och skrattade, och skrattade och skrek,
men hans rekryt förblef sig lik, vid allvar som vid lek.
Han var visst outtröttelig, om nånsin någon ann,
han stampade att marken skalf och gick så svetten rann,
men roptes vändning åt ett håll, då slog han bom på bom,
tog höger-om och vänster-om, men ständigt rakt tvärtom.
Gevär på axel lärde han, gevär för fot också,
att skyldra, fälla bajonett, allt tycktes han förstå,
men roptes skyldra, fällde han som oftast bajonett,
och skreks gevär för fot, flög hans på axeln lika lätt.
Så blef Sven Dufvas exercis beryktad vidt omkring,
enhvar, befäl och manskap, log åt detta underting;
men han gick trygg sin jämna gång, var tålig som förut
och väntade på bättre tid — och så bröt kriget ut.
Nu skulle truppen bryta opp, då blef i fråga ställd t
om Dufva kunde anses klok och tagas med i fält.
Han lät dem prata, stod helt lugn och redde saken så:
”om jag ej får med andra gå, får jag väl ensam gå.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
