Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fänrik Ståls sägner. I - Sven Dufva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«
Än mer, hans svängning till reträtt gick ock besatt på sned,
ty långt ifrån att dra sig bort bröt han på spången ned.
Där stod han axelbred och styf, helt lugn på gammalt vis,
beredd att lära hvem som helst sin bästa exercis.
Det dröjde heller länge ej, förrn han den visa fick,
ty bron sågs full med fiender i samma ögonblick,
de rände på, man efter man, men åt enhvar som kom
gafs höger-om och vänster-om, så att han damp tvärtom.
Att störta denna jätte ned var mer än arm förmått,
och ständigt var hans närmsta man hans skygd mot andras
skott,
dock djärfvare blef fienden ju mer hans hopp bedrogs;
då syntes Sandels med sin flock och såg hur Dufva slogs.
”Bra, bra,” han ropte, ”bra, håll ut, min käcka gosse du,
släpp ingen djäfvul öfver bron, håll ut en stund ännu!
Det kan man kalla en soldat, så skall en finne slåss.
Fort, gossar, skynden till hans hjälp! Den där har räddat
___> j
oss.
Tillintetgjordt fann fienden sitt anfall innan kort,
den ryska truppen vände om och drog sig långsamt bort;
när allt var lugnt, satt Sandels af och kom till stranden ned
och frågte hvar den mannen fanns, som stod på bron och
stred.
Man viste på Sven Dufva då. Han hade kämpat ut,
han hade kämpat som en man, och striden den var slut;
han tycktes hafva lagt sig nu att hvila på sin lek,
väl icke mera trygg än förr, men mycket mera blek.
Och Sandels böjde då sig ned och såg den fallne an,
det var ej någon obekant, det var en välkänd man;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
