Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fänrik Ståls sägner. I - Sandels
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och han såg den komma, den kom helt när,
men på faran ej akt han gaf,
och han söktes af dödar från tusen gevär,
men han tycktes ej veta däraf;
han såg på sitt ur, han bidde sin tid,
han satt som i djupaste frid.
Men den kom den minut, som han väntat, och nu
till sin öfverste sprängde han ned:
”är det färdigt ert folk, är det likt sig ännu,
skall det veta att bryta ett led?
Jag har låtit de stormande yfvas; välan,
vräk undan dem nu som en man!”
Det var sagdt, det var nog, det behöfdes ej mer,
det blef fröjd, det blef jublande rop.
Sexhundrade krigare stormade ner
mot den trotsande fiendens hop,
och den vräktes tillbaka, pluton för pluton,
tills den föll nedtrampad vid bron.
Sandels han kom till sin här i galopp,
där vid stranden den segrande stod.
Då hans hvita Bijou bland lederna lopp,
i sin snöglans purprad med blod,
och genralen med tjusningens eld i sin själ
gladt hälsade trupp och befäl;
Då spordes ej mer ett smygande knot,
en hviskning bister och dof,
nej, ett jubel stormade honom emot,
och i jublet hördes hans lof,
och det roptes af röster till tusendetal:
”hurra för vår tappra genral!”
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
