Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fänrik Ståls sägner. I - Gamle Hurtig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gråa lockar höljde ren hans hjässa,
men ännu var kinden röd;
yngre var han dock i Gustafs dar.
Nu till Oravais han kommen var.
Det var natten för det stora slaget,
i den vilda skogen höll man hof.
Sömn var sällspord öfverhufvudtaget,
men den gamle Hurtig sof;
han, som vakat förr till sista man,
hade somnat nu förrn någon ann.
Någon stund likväl af kvälln han sutit
lutad stilla mot en furas stam,
tändt sin pipa och i klagan brutit
om hur kriget gick bakfram,
hur han nödgats tänka ut ett sätt
att få slut engång på sin reträtt.
”Att gå undan,” så de fallit orden,
”har man lärt sig nog och lär sig än,
sprungit har man en gång förr mot norden,
och är nu på språng igen.
Fly, det är det usla hopp man har,
och att engång stanna, Gud vet hvar.
Nu blir strid likväl så snart det dagas,
då är tid att börja annan sed.
Den som vill må härda ut att jagas,
Hurtig kan ej mer därmed,
han har sakta börjat blygas ren
att ej hafva tröttnat längesen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
