Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fänrik Ståls sägner. I - Döbeln vid Jutas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den tappre hörde halft förtrytsam orden:
”herr general, väl är jag gammal vorden,
och att som pojkar drilla blir mig svårt;
men att ha kraft i armen, det är summan.
Skrik ni som Armfelt: marsch, framåt, rör trumman!
och Nord slår trögt sin hvirfvel, men slår hårdt.”
Och Lappos hjälte log och räckte handen
åt mannen från den tappre Armfelts dar.
Så red han hän och kom till ån, till stranden,
där Gyllenbögels frikår uppställd var.
Där stod en yngling, nyss från plogen tagen;
genralen såg de bleka anletsdragen,
höll in sin häst och röt med vredgad ton:
”hvem är du, bonde? Säg, hvad gäller nöden,
har du ej lärt dig än förakta döden,
din kind är hvit som snö, är du poltron?”
Men ynglingen steg fram och höjde armen
och ref sin slitna gråa tröja opp,
då lyste fram ett blottadt sår ur barmen,
och frisk en ström af blod i dagen lopp.
”Det fick jag, herr genral, här nyss i striden.
Jag blödt kanske för mycket under tiden,
och därför har min kind ej rodnad mer;
dock kan jag än de tappres antal öka,
jag låg väl fallen, men låt mig försöka,
jag har fått kraft på nytt, sen jag såg er.”
Då bröt en tår ur Döbelns stolta öga:
”välan då, ädla folk, till strid, till slag!
Jag har sett nog, att tveka båtar föga,
vår kamp blir skön, i dag är Döbelns dag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
