Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fänrik Ståls sägner. II - Soldatgossen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och vintern gick, och drifvan smalt, och det var lust och vår,
då kom ett bud: din fader dött, han dog för ädla sår.
Jag tänkte då, jag vet ej hvad,
var stundom ängslig, stundom glad;
men mor hon grät tre dar å rad,
så blef hon lagd på bår.
Min fader slöt på Lappos slätt, sin fana närmst invid;
det sägs, det var den första gång han blekna setts i strid!
På Uttismalm, för Gustafs land,
min farfar dog med svärd i hand;
hans fader föll vid Villmanstrand,
han var från Carols tid.
Så var med dem, så blödde de, så har det ständigt gått;
ett härligt lif de lefvat dock, en härlig död de fått.
Ack, hvem vill stappla trög och tung?
Nej, gå i fält helt varm och ung,
och dö för ära, land och kung,
se, det är annan lott!
Jag är en fattig gosse jag, som äter andras bröd,
jag har ej huld, jag har ej hem allt sen min faders död;
men klaga är ej mitt behag,
jag växer högre dag från dag,
jag är en krigargosse jag,
för mig finns ingen nöd.
Och lefver jag tills jag blir stor och fyller femton år,
till samma svält, till samma kamp, till samma död jag går.
Där kulor hvina tätast då,
där skall man finna mig också,
där vill ock jag försöka på
i mina fäders spår.
* * t
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
