Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fänrik Ståls sägner. II - Främlingens syn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÄMLINGENS SYN.
Hvems är palatset, som jag for förbi
i kvällens mörker nyss? Hvem bor däri?
Så graflikt hemskt det stannat i mitt minne:
det höjde sig så stolt bland nejdens hus,
men det var mörkt och tomt och dödt därinne,
blott ur ett rum, ett enda, lyste ljus.
Jag stannade en stund och såg. Det var
palatsets stora sal som lyste klar;
den låg som öppen för mitt skärpta öga.
Jag sökte människor i salen, men
min väntan såg sig fylld så ganska föga,
blott två gestalter rörde sig i den.
En svartklädd kvinna, hög fast böjd af år,
med rika lockar af ett silfverhår,
som föll på skuldran ned, var en af dessa;
en svartklädd man, den andra af de två,
höll lugnt en kandelaber, och hans hjässa,
än buren upprätt, sken som snö också.
Mitt öga följde dem. Det fanns en bild,
en tafla fäst på salens vägg, och skild
från den på ringa afstånd fanns en annan.
När kvinnan nådde dessa, på sin rund,
då höjde fridsamt hon den sänkta pannan
och såg mot dem liksom i bön en stund.
Hvem var hon? En minut, och allt förgick:
hon hade vandrat. Nästa ögonblick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
