Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fänrik Ståls sägner. II - Fänrikens hälsning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I ljus smalt rodnan bort kring österns berg,
och dagens strålflod kom alltmera nära,
då tog omkring oss drifvan purpurfärg,
där grydde morgonrodnan af vår ära:
allt djupare, ju högre solen stod,
sken denna morgonrodnad — den var blod.
Men dagens första väkt knappt än förgått,
när stridens sista flamma var förbrunnen,
och Siikajokis unga seger fått
en tvillingsbroder, lika skön befunnen.
Ett jubel skallade från led till led,
det var den hälsning, som den mottogs med.
Jag stod på kampens kulle. Allt var lugnt,
där vreden rasat nyss nu rådde friden:
man stred ej mer, man sof där djupt och tungt,
man sof den sömn, som mer ej störs i tiden;
och fanns en vaken, var det blott en vän,
som hos en vän som somnat dröjde än.
Jag hade sökt, jag hade hittat rätt,
jag fått en visshet, lika svår att sakna:
jag hade sökt bland leden Tigerstedt,
men han fanns här, han fanns ej bland de vakna.
I segerns stund, af stridens glädje varm,
han somnat här med genomstungen barm.
Den tappre! Nyss likväl jag honom såg
så ung, så käck, så stark sin stormning våga
och rycka an i omotståndligt tåg
mot höjda svärd och vilda eldgaps låga;
nu låg han stel, på samma drifva sträckt,
där nyss Bulatows eldar djärft han släckt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
