Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fänrik Ståls sägner. II - Munter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Drack af fröjd, blef vild om kvällen
och slog buckla på geväret;
nästa morgon fick sig sällen
litet fuktel för besväret.
Väbeln sade: ”tag ej illa,
så är tjänsten, gubbe lilla,
har du mjuknat nu till början?”
”Jo,” sad’ Munter, ”tack för smörjan!”
Nykter var han ock alltsedan,
hurtig, nöjd och oförtruten,
fick i första dusten redan
vänstra skuldran genomskjuten.
Döbeln stod då bland de sina,
hörde samma kula hvina:
”den gick nära, barn, hvem fick’en?”
Munter svarte: ”jag var pricken.”
Knappast läkt på nytt den gången
fick han åter lyckan pröfva,
fick, i en kosackhop fången,
sina breda fötter öfva;
tvangs att följa, halfva milen,
stäppens fåle, snabb som ilen,
tills af några djärfva kunder
han blef frälst som af ett under.
Svetten svällde i hans panna,
hjärtat slog och barmen häfdes,
när han ändtligt kom att stanna; —
dock god min behölls och kräfdes.
”Fick du trafva?” ljödo ropen
skämtsamt ur den ystra hopen,
”hur gick färden, hur var stigen?”
Munter svarte: ”tämmeligen”.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
