Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fänrik Ståls sägner. II - Trosskusken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Samma färd? — Nej, något olikt fanns ändå,
fast ej blicken strax i skuggan föll därpå:
just den sista kärra, som åkt upp i ledet,
den stod omsvängd nu och hade häst för redet.
Och vid tygeln ren i skick en man sig ställt,
Blume trodde ej sitt öga — det var Spelt;
gamle Spelt, som nedböjd genom landet farit,
var ett hufvud högre nu, än förr han varit.
Rak som trots en yngling bar han sina år,
djupt på skuldran föll hans vackra silfverhår,
anletet, med kinden slät och näsan tvagen,
sken i mörkret nu mer ljust än förr om dagen.
Unge Blume visste knappt att fatta sig:
”Hvilket under, gubbe, har förvandlat dig?
Du, mer lat och sotig förr än likar andra,
står nu putsad främst och främst beredd att vandra.
Hvem har tvått ditt anlet rent från sot och damm,
hvem har pressat i din gråa lugg en kam,
hvem har fått dig väckt, det är dock hufvudsaken,
du, som knappt på själfva dagen förr hölls vaken?”
”Unge herre,” hördes lugnt den gamles svar,
”långsamt far man när från eget land man far.
När man ser sitt folk med skam fly unnan bara,
då är bättre sofva, än att vaken vara.
Hvarför skulle jag mitt gamla anlet två?
Mera öppen hade blygseln synts därpå.
Gärna tog jag mot och tålte spe och snäsa,
sorg jag bar och därför bar jag sotig näsa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
