Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lars Stenbäck - Ur Dikter - En natt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men ensam vände han till grafven om
från mänskovimlet långsamt — och han kom
och stannade där vännen låg i djupet.
Han stannade där vännen låg i djupet,
och stod uppå hans mörka hvilorum
förkrossad, stel och stum.
Förkrossad stod han och såg länge ner;
och natten svartnade allt mer och mer,
och månan dog och alla stjärnor släcktes.
När månan dog och alla stjärnor släcktes,
då brast hans bröst, då föll han ner, och het
var tåren, som han grät.
Allt hvad som stormade uti hans bröst,
allt hvad han stammade med bruten röst
af Gud och natten ensamt biel förnummet.
Af Gud och natten ensamt blef förnummet
hvad han förlorat, hvad i dunkelt sköt
den tysta graf ven slöt.
Och när den långa nattens moln försvann,
än morgonsolens första stråle fann
den sörjande, mot korset böjd, på grafven.
Den sörjande, mot korset böjd, på grafven
satt där, och tåren från hans bleka kind
bortkysste västans vind.
Men luften skallade af fåglars röst,
och friden flöt ånyo i hans bröst; —
i morgonsolens sken kom Gud med trösten.
I morgonsolens sken kom Gud med trösten,
och upp sitt öga lyfte han och bad
försonad, fri och glad:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
