Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lars Stenbäck - Ur Dikter - Nattstycken - 2. Suckan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2. Suckan.
Hur mörkt är allt i detta dödens hus!
Min himmel är mig evigt sluten vorden.
Ej mer jag skåda kan dess gyllne ljus,
och aldrig finner jag min fröjd på jorden.
Men som en skugga vandrar öfver fälten,
jag vandrar irrande förutan frid,
en bleknad skugga från en bättre tid.
Och mänskobarnen stå och se därpå,
och undra hvad för en det månde vara.
Den kvalde vandrarn ingen kan förstå,
och ingen kan hans stumma sorg förklara.
Han stör blott deras lilla lif, det lugna,
han skrämmer deras glädjes gälla ljud;
ha, mänskobarn, det är visst hårdt, vid Gud!
O, hvarför svällde någonsin mitt bröst
af stora aningar, af ljuf förtjusning?
Hvi har jag lyssnat glad till sångens röst?
Hvi har mitt druckna öga af dess ljusning,
med glad oändlig kärlek, sett en stråle
förklara hjärtats djup och jordens rund,
en stund, ack! blott en kort bevingad stund?
Den strålen innerst i min själ dock gick,
den var mitt lif i de försvunna åren;
och lifvet öppet för min fria blick
låg som ett solglänst blomsterfält om våren.
Men öfverallt har natten uppgått öde;
förtrampad står mitt hjärtas värld och tom
liksom en fräckt utplundrad helgedom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
