Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Zachris Topelius - Ur Sägner i dimman - Fröken Drifva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bahytten af svart siden, var hela hennes person is. En ny
häst med släde anskaffades för de resande, en annan för
Froste och mig. Drifva föredrog att skida till staden; det var
för en isbit det bästa medlet att töa.
”Nej, men hör nu, din ytterelementskade, attan
för-böflade kanalje trollpacka,” invände majoren med en rad af
smekord efter sitt lynne, ”behåll pälsen på!”
”Brukar herrn skida i päls?” skrattade Drifva.
”Men så säg mig åtminstone hvem nitton millioner
svedda förladdningar, mjuka tjänare, jag har den äran att
tacka för en gammal granadörs lif.”
”Mitt namn är Biåsväder,” svarade Drifva med en
nig-ning enligt alla Remahls regler, medan hon slog de isade
skidorna mot hvarandra för att bereda sig fotfäste. Nästa
ögonblick var hon långt borta.
Detta var sista gången jag såg fröken Drifva i Uleåborg.
Kort därefter flyttade mina föräldrar sjuttio mil därifrån till
södra delen af landet, och när jag ville besöka min beundrade
vän dagen före vår afresa, hade hon före mig lämnat staden.
Man visste att hon undkommit sitt kalla bad med en snufva,
icke lifsfarligare än den en annan liten mamsell ådrager sig
genom ett kallt öfverplagg. Men man visste också något mer.
Man visste att hon icke lämnat staden i renpulka, såsom hon
kommit dit; hon hade rest i majorens sällskap. Hvem var
då denne tjocke major, som behagat placera sig i en hvirflande
fors så enkom för att min vän Drifva skulle få sluta sin
ryktbara sejour i Uleåborg på ett briljantare sätt än med ”Olle
Nötboms förtviflan”? Några trodde sig veta, att majoren var
änkling och rik; hvad var naturligare, än att han på fläcken
skulle förlofva sig med sitt lifs räddarinna? Andra visste från
säker hand, att besagde major var en gammal ungkarl och
skulle testamentera åt Drifva sin stora förmögenhet. Eleverna
i mamsell Wacklins pension funno detta för tarfligt. Den
förmente majoren var i deras tanke ingen verklig major —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
