Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Zachris Topelius - Ur Sägner i dimman - Brita Skrifvars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
man honom aldrig mer binda sin häst vid Britas gärde.
Han kom ej tillbaka, han förnyade ej sitt anbud. Han
af-tynade mer och mer, rådfrågade ingen läkare, kände sitt
öde och bar det manligt. Den förgiftade pilen verkade
långsamt, men säkert. På tredje året efter mötet i stugan lät
han tillkalla Brita. Han var då döende. Den kära hand,
som han så länge förgäfves eftersträfvat, fick nu vårda
honom under hans sista stunder. Efter hans död fann man
bland hans papper ett bref till Brita Skrifvars. Det var kort.
som han brukade:
”Om en kvinna kan vara så trofast mot den som
samvetslöst svikit henne, huru trofast skulle hon icke vara mot
den som aldrig upphört att älska henne i hela sitt lif! Jag
är den ende som förstått dig. Om jag sökt min lycka, så
minns, att jag framför min egen sökt din. Du kunde icke
mottaga en allmosa. Så länge jag lefde, kunde du räddas
och frigöras endast genom att blifva min hustru. När jag
är död, skall du kunna mottaga min förmögenhet utan blygsel
och utan orätt. Bevilja denna min sista bön! Var fri, lef
lycklig!”
Det sägs, att när Brita Skrifvars läste detta bref, gömde
hon af blygsel ansiktet i sina händer. Hon hade trott på
sin viljas kraft, och den hade svikit henne. Hon hade trott
på sitt öfverlägsna förstånd, och hon förstod att hon varit
blind. För sent hade hon lärt känna den man, för hvilken
hon uppoffrat allt, och för sent den man, som velat uppoffra
allt för henne.
Hon mottog arfvet, som fanns lagligt tilldeladt henne
i Richardsons testamente. Okända, aflägsna och förmögna
släktingar klandrade testamentet, men utan framgång. De
föreslogo då delning. Brita vägrade. Den misskände vännens
yttersta vilja var helig för henne. Samme grannar, som
förut kallat henne högmodig, när hon försmådde guld,
kallade nu henne girig, när hon behöll det. Hon hade likväl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
