Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Zachris Topelius - Ur Blad ur min tänkebok - Tanken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
slår rot. Han växer, utbreder sig och famnar tider och
släkten, blir en världstanke och omskrifver historien. Dessa
äro de utkorade tankarna; oändligt flera dö i de första
hjärtbladen; andra utbreda sig som norrsken öfver ett
tide-hvarf, men förblekna i det efterföljande och sökas förgäfves
på firmamentet. Tanken är som en strömmande luft, han
meddelar sig och blir en farsot, i hvilken många insjukna; en
annan gång rensar han luften som en rytande storm. Ty han
antager alla lynnens former, goda och dåliga; hvem kan följa
honom, hvem kan bevaka honom?
Friheten är hans lifsluft. Insnärjd i vanor och fördomar,
förkrymper han till en dvärg; misstron sårar honom, fåfängan
bländar honom, ärelystnaden stör hans nattro, afunden sargar
honom med glödande pilar, hatet uppretar honom, hämnden
förföljer honom. Stundom söndersliter han sig själf i
svartsjuka, stundom i grubbel, stundom på en idé, som föresväfvar
honom, men åt hvilken han ej lyckas skapa kropp och
tillvaro. Ju friare han känner sig, desto lyckligare, desto
mäktigare går han att strida och segra. Jag har sett honom
konungsligt hög i forskarens låga studerkammare; jag har
känt solvärmen från hans glänsande ögon, när han afslöjat
en orättvisa eller försvarat en oskyldig; jag har sett
mänsklighetens krona tindra kring hans böjda panna, där han, ödmjuk,
osedd, försakande knäböjt i lidandets boning. Är han ock ofta
i mänsklig brist så svag som en slocknande gnista, att en
vindfläkt förjagar honom, en skugga utsläcker honom, hur
beundransvärdt stor och stark kan han ej en annan gång
vara, när han mäter himlarnas ocean eller djupen i ett
människohjärta!
Fladdrande fjäril, jag knäböjer icke för dig, ty du är
ingen gud, fastän du stundom inbillar dig vara det, men jag
älskar din frihet, jag beundrar din kraft, jag välsignar ditt
verk för det ädla på jorden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
