Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl August Tavaststjerna - Ur Lille Karl - En natt på isen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att förflytta sig själf, släden med innehåll följde lätt som en
skugga efter.
Här och där syntes ett svart streck i det gråhvita fältet,
som en rämna ritat dit då vattnet trängt igenom och smält
snön en tum åt ömse sidor. De hade åkt ett godt stycke utåt
viken, innan det första brakandet gaf tillkänna, att de icke
hade fast mark under fotterna. Hästen skyggade till vid det
ovana ljudet, men då det kom igen allt oftare, vande den
sig snart vid det. Matti och Karl delgåfvo icke hvarandra
sina känslor, men Karl tyckte att de långa, klagande och
klirrande ljuden, som likt blixtar löpte framför dem där de
åkte fram, väckte ett visst hemskt eko i deras samveten,
hvilka icke voro fullt så oantastliga som hästens. Karl såg
nog att Matti i början for upp, när isen allt för starkt våndades
under dem, och fast han själf gjorde likaså, försäkrade de
hvarandra ömsesidigt i de förnuftigaste och tryggaste tonfall,
att när isen brakade på detta vis, var det endast ett tecken
på att den var stark. Det var bara kölden, som drog den
tillsammans, förstås, och gjorde den ännu starkare.
Det hade följt den stjärnklaraste midvinternatt på den
vackra dagen. Redan tidigare, i solnedgången, hade Karl
med verklig och djup stolthet lagt märke till en smula
rimfrost på sin öfverläpp, där fjunen annars sutto ljusa och
omärkliga. Han sköt fram läpparna och betraktade med
förtjusning sin kristalliserade manbarbet i solskenet, men Matti
märkte ingenting och tycktes föga njuta af sin egen rimfrost.
Härute på isen kändes kölden än skarpare och knep de
åkande hårdt i näsorna, men Karl lät svedan uppvägas af
tillfredsställelsen att då och då med tungan öfverfara en
formlig mustasch af styfva, små fjun, som han tyvärr för
mörkrets skull icke kunde uppfatta med synen.
De små samtalen med Matti hade småningom löpt ut i
idel tankstreck, och dem ifyllde Karl för sig själf. De snöiga,
barrskogmörka stränderna stannade allt längre bakom, viken
20. — Nationallitteratur. 25: 2.
315
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
