Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl August Tavaststjerna - Ur Lille Karl - En natt på isen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
smula våt af vattnet i släden, som funnit väg in i hans
stor-stöfvel. Matti hade genast, när isen brast under hästen, hoppat
upp på iskanten utan att väta en tråd på sig.
Han fick fatt hästen vid betslet och lugnade honom med
vänliga ord och klappningar. Sedan förde han den ett stycke
tillbaka i vaken och uppmanade den med uppmuntrande ord
och ryckningar i betslet att komma upp. Hästen samlade
sig till en stor ansträngning, reste sig nästan upprätt i vattnet
bland isstyckena, allt under Mattis hetsande rop, och
försökte med en kraftig sats att nå med framfötterna upp på
iskanten. Han fick jämnt och nätt den ena hofven upp på
isen, som brast under den, och sjönk sedan så djupt tillbaka
i den svarta vaken, att Matti måste släppa sitt tag i betslet
för att icke följa med. Isstyckena skramlade och vattnet
plaskade, hästen frustade ut med skälfvande, stora mulvingar
det vatten han supit in och befann sig åter i sitt förra
simmande läge. Med en liten otålig, energisk gnäggning
protesterade han mot sin fångenskap och gjorde ett nytt försök på
egen hand att rädda sig. Det lyckades i ifvern så bra, att
han nu fick båda hofvarna upp på isen, och Matti sprang till
med ett glädjerop för att hjälpa honom.
”Se, det kan man då kalla en häst, som hjälper sig själf,”
sade han stolt.
Men hästen orkade icke länge hålla sig kvar i den
ansträngande ställningen, hofvarna gledo allt närmare iskanten
igen, och Mattis rop och betselryckningar voro förgäfves.
Det stackars djuret insåg sin förtviflade belägenhet fullt så
väl som Karl och Matti. I den halfljusa natten kunde Karl
mycket väl uppfatta hästens hjälplösa blick, som också
upptäckte honom ett stycke ifrån och tycktes förebrå honom,
att han stod där utan att göra något till räddningen. Hästens
stora, rörliga mulvingar talade ett starkare ängslans språk
än någon människomimik, och Karl skyndade till för att
föreslå Matti någon dumhet. Men antingen nu Matti hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
