Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag har redan berört några af de faktorer, som på
1730-talet förändrade den litterära prägeln: utgifvandet af Argus
och den svenska tidningspressens uppblomstring, inrättandet
af en kgl. svensk teater, stiftandet af vetenskapliga och vittra
sällskap eller akademier. Jag skall nu ytterligare, för
versdiktningens vidkommande, belysa denna förändring.
De gamla karolinska mönstren förblefvo länge gällande.
Triewald, som annars sökte införa den franska klassiciteten
hos oss, erkände dem och uppräknade några af de förnämsta
(se nedan n:r 1; Camén hörde dock till de mindre betydande).
Diktsamlingar hade då utgifvits af Stiernhielm, Columbus,
Lucidor, Spegel, Runius, fru Brenner m. fl. samt nu vid
frihetstidens början af Jakob Frese, Carl Eldh och några
mindre poeter. Intressant är att se, att, när Dalins vän
Carl Carlsson (Carleson) såsom ett ”försök till svenska
skaldekonstens upphjälpande” utger några ”Skaldeflockar”,
en antologi i sex häften, 1737—38, och där vill förnya
publikens bekantskap med sådana mönstergilla författare, af hvilka
diktsamlingar ännu icke utgifvits, han då öfvervägande håller
sig dels till äldre skalder: Lagerlöf, Dahlstierna, Rudeen
m. fl., dels till yngre af den äldre riktningen: Olof Kolmodin,
Jonas Hiortzberg, Johan Göstaf Hallman, Johan Risell.
Dessa upptaga största utrymmet i samlingen. Här och där
insättas emellertid några poem af modernare smak, ofta i
fransk ton, af J. G. Werwing, Carl och Olof Gyllenborg,
Carl Rudenschöld samt Triewald; och, betecknande nog,
upptager Carlsson i sin inledning den sistnämndes tre
litteratursatirer i Boileau’s anda (nedan n:r 1, 2 och 4). Detta är ett
tydligt erkännande åt den nya tidens kraf och en hänvisning
på den följande utvecklingen. Och så införes i sista häftet
Dalin med ett tiotal dikter. Dalin hade också till samlingen
skrifvit en lyckönskan på vers, för öfrigt i den traditionella
stilen; de nämnda dikterna innebära emellertid nya drag, en
ny ton. Vi återkomma till dem nedan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
