Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Aurora i Åbo, hvarjämte Göteborg hade en litterär klubb, ur
hvilken Vitterhetssamfundet uppväxte, och i hufvudstaden
flera backanaliska kretsar roade sig med parodisk diktning
och sällskapsvisor. Ur dessa senare kretsar framträdde
redan under frihetstidens sista år Bellman med sina
Fredmansdikter; och en mängd andra humoristiska sångare
uppträdde i olika riktningar. Denna humoristiska diktning ger
en särskild prägel åt frihetstidens sista och den gustavianska
tidens första år, hvilka litteraturhistoriskt sedt bilda en enhet
(1763—78). Här är dock icke platsen för att närmare
utreda detta förhållande.
Olof Bergklints skaldskap är i viss mån karakteristiskt
för frihetstidens sista årtionde. I sin stoicism och sin satir
kan han ställas vid sidan af Gyllenborg. Bergklints bittra,
världsföraktande stämning är kanske ännu mera äkta än
Gyllenborgs, då den utgår från hans egna motgångar och
fattigdom. Men hans fantasi är torftigare än Gyllenborgs,
hans versifikatoriska förmåga ringare; man märker alltför
ofta huru han brottas med formen. Stundom antar dock hans
satir en lättare skrud. I sin stockholmska sällskapskrets på
1760- och 70-talen framträder Bergklint med skämtsamma
epistlar, som visa honom från en älskvärdare, hittills föga
uppmärksammad sida (Bannebref till dr Hoffman, Sändebref
till Schröderheim etc.). En eller annan gång tycker man
sig också hos Bergklint spåra drag, som förebåda Thorild
(jfr. hans orimmade ode vid kronprinsens födelse, n:r 7), —
I sin estetiska åskådning är Bergklint också på väg mot en
högre ståndpunkt. Ursprungligen hyllade äfven han
utile-dulci-teorien, dock icke så ensidigt som de flesta samtida
(jfr. hans ”Tal om skaldekonsten” 1761). Liksom Rydelius,
Sahlstedt och andra äldre smaklärare håller Bergklint på att
bildning och ”lärdom” är nödig för poeten, såsom en
förutsättning för konsten; dit höra också minne och omdöme.
Men först sätter han dock ”naturen”, den naturliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
