Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
U.Vh.W^<
Satir emot våra Dumma Poeter
dör en lusig korporal,
liknas han vid Hannibal.
Cæsars mod, Pompejus’ ära
sägs han med i grafven bära,
rast han, rädder som en hjort,
aldrig kom ur Stockholms port,
fredsam striden alltid fruktat,
mer tobak än lunta luktat,
ej med värjan — fingren väl
nånsin någon slog ihjäl.
Iris’ mun, som är så finer,
plär han likna vid rubiner,
hennes täcka ögon två
af demanter namnet få;
marmorbröst, albasterhänder
i en summa: allt han vänder
i en kall och kulen sten,
henne till den största men.
Käre, säg, vor’ han ej värder,
tills han blefve bättre lärder,
att hvar natt till harm och skam
ha en gråsten i sin famn?
Täcka stjärnehvalfvet vida,
solen, världens öga blida,
himlens blomster, stjärnors strål’,
månans ljus, Dianæ prål:
allt hvad jorden kostbart hyser,
allt hvad skönt och präktigt lyser,
dygdens mönster, könets prakt,
blir om Amarillis sagdt,
när poeten i en visa
henne menar värdigt prisa.
Fast hon kan med skäl så god
liknas vid en hökarbod.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
