Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
................ fl
Enslighetek
Bland trädens täta flock jag ofta vilse far
och stannar i en lund, som ljuset undanskymmer;
en helig fasa känns, min tanka från mig rymmer:
hon öfver sol och jord sin djärfva kosa tar.
I denna enslighet jag dock ej ensam är:
jag sällskap om mig ser och väckes ur min dvala,
då luftens fria barn om sina nöjen tala
och bryta ut i sång sin känsla och begär.
Hvad prasslar här i gren? Hvad är, som örat bryr?
En ickorn som en pil i granens topp sig kastar;
ett rådjur skymtar fram, men strax tillbaka hastar;
det rubbar ej min ro: det undrar, räds och flyr.
En ren och stilla fröjd mitt sinne fyller opp.
Naturen fridsam är, hon frid i själen sprider:
af böjelsernas våld jag intet anfall lider;
jag ingen fruktan har; jag känner intet hopp.
Jag har min plågosvärm i staden lämnat kvar,
där oron tränger sig från slott till lägsta murar,
där arghet icke mer på oskuld hemligt lurar,
men där hon i triumf för allas ögon far.
Min otacksamma vän jag äfven lämnat där,
som fordrar ömhet jämt, men aldrig ömhet känner:
den hala smickervän, som hemlig afund bränner,
när han ett värdigt lof på tvungna läppar bär.
Den enda strid jag ser är mellan bladens fläkt:
de yfvas om hvarann, men utan fruktan bäfva;
det enda sorl jag hör, då västan börjar sväfva
och han sin envåldsmakt till trädens toppar sträckt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
