Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
&= Ö
Gustaf Filip Creutz
men tystnan segrar dock: hon endast får till svar,
att han en usling är, som himlens vrede drar.
Så snart som världens bloss vid österns portar brinner,
uti Dianas lund hvar dag man Atis finner;
hans plåga föder sig och växer ständigt där.
Camilla märker grant, hur högt hon älskad är.
Hon tröstlös hade dött, om ej hans hjärta brunnit;
hon nu förtviflad är, att hon hans hjärta vunnit.
Hon söker efter köld, den hon ej finna vill,
och ville glömma bort, att Atis varit till.
Dess sinne fylles upp af glädje och af fasa:
fast Fröjas lågor ren i hennes sköte rasa,
hon dock Dianas hämnd för sina ögon har,
och ifrån Atis’ syn hon sig i skuggan drar,
Men strax hon glömmer sig och efter honom söker,
och när hon Atis ser, han hennes fruktan öker.
Han är så full af sorg, att han ju tröstas bör.
Månn väl ett vänligt ord Diana vredgad gör?
Hon talar honom till, men i sin själ förskräckes
och tror, att himlens hämnd af detta ordet väckes.
En dag, då Atis här Camilla ensam ser,
han af en våldsam drift för henne faller ner.
”Camilla,” sade han, ”om himlen strax mig mördar,
om än jag mister det jag mest på jorden vördar,
min plåga brister ut, mitt brott du veta bör,
jag kan ej tiga mer: jag älskar och jag dör!”
Camilla ändtlig hör, hvad hennes själ befarar;
hon drifs af samma våld, och under gråt hon svarar:
”Du ej den enda är, som detta brott begår.
Men, usla! fly de rum, där som Diana rår.”
Vid dessa sista ord dess förra fasa väckes;
hon tystnar, och dess kind af hastig blekhet täckes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
