Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustaf Filip Creutz
Fjärde sången.
Vid foten af ett berg, som städs af molnen höljes,
men hvars förmätna spets för solen aldrig döljes,
emellan brott af berg, där klippan klippor bär,
en mörk och bortgömd lund åt tysthet helgad är.
Man under granars hvalf en evig svalka finner;
man ser en flyktig bäck, som klagar och försvinner,
sen kring en mossig mark han allt sitt silfver stänkt.
1 denna tysta dal har hvilan själf sig sänkt.
Här rör sig intet djur och inga fåglar sjunga;
man stundom lågor ser ur tjocka molnen ljunga.
men utan dån och brak i skyn sin väg de ta,
och västanvädret själf törs knappt sin anda dra.
Här röjes intet spår, här inga hjordar beta;
de fly från denna ort, när de sin föda leta.
På bergets inre brant ett bortglömdt tempel är4
där ingen offra törs, dit ingen rökverk bär.
sen unga Dafnis där, förtviflad och bedragen,
från klippan störte sig, att aldrig mer se dagen.
Det sägs, en vredgad gud om detta tempel rår,
att stundom klagorop ur jordens sköte går,
att strax vid dagens slut ses sorgsna hamnar vandra,
som uppåt himlen se och på sitt öde klandra.
Till dessa tomma rum Camilla sig beger.
Hon darrar, hennes knän till marken sjunka ner;
dess hjärta är bestört, hon nu sin djärfhet lastar,
när Atis visar sig och för dess knän sig kastar.
Men af en hemlig skräck hon strax tillbaka rycks,
ty hela lunden rörs och jorden darra tycks.
Men denna fasa snart ur hennes själ försvinner;
en häftig kärlek strax all fruktan öfvervinner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
