Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ack, lycklig, om hon dock den dvalan aldrig miste!
Vårt öde vore sällt, om vi det aldrig visste,
om ej ett farligt vett oss dubbla plågor gaf.
Den mindre ömkas må, som trygg på däcket hvilar,
än den, som vaken är och känner vädrens ilar,
när skeppet går i kvaf.
Den ena vet ej af för död och faror rysa,
men i en ljuflig dröm ser hamnen för sig lysa,
till dess en evig natt hans väsen har förödt.
Den andra steg från steg till jordens afgrund nalkas,
och förrn hans heta bröst i vågen ändtlig svalkas,
han hundra resor dött.
Vi vandra i en natt, där dödens bilder sväfva;
ett lyckligt mörker gör, att vi ej ständigt bäfva:
att nattens fasa se, hvi tändas ljus och bloss?
Af sannings dolda sol det matta sken vi läna
på vår bestämda väg tycks ej till annat tjäna
än att förfära oss.
Hvad båtar det beskydd, som åt vår barndom lämnas,
den ömhet för ett lif, som dock åt sorger ämnas?
Hvi fylls vår späda själ med ett bedrägligt hopp?
Man ingen möda spar att vårda denna gnista:
vårt svaga lefnadsband vill alla stunder brista,
men får ej lösas opp.
Sen man med gyckelspel vår barndom har bedragit,
sen genom sång och lek vi smak för lifvet tagit,
hur bitter blir en värld, som gjordes oss så god!
Så var man fordom van ett menlöst offer sira,
med dans och fröjdeljud dess gång till templet fira
och gjuta där dess blod.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
