Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - CARL MIKAEL BELLMAN ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
o— — Det lyckliga skeppsbrottet -ö
C 1 e o n.
Jag kan dig ej begripa . . .
Mitt fartyg tar jag opp och tänder på min pipa
och bryr mig lite nog om näcken och hans mor,
blott att du älskar mig och på min kärlek tror.
Jag är en lustig man och gör min börda ljuflig,
men kunde jag bli ond, så blef min vrede gruflig;
och vill du, lilla vän, så skall jag näcken slå . . .
Kom hit och tag din staf, Camilla, kom och gå!
Camilla.
Kom, Cleon, låt oss gå! Vi vilja vandra båda
det höga berget upp att våra dalar skåda,
de gröna fält bese, där hjorden, frisk och fet,
på blomman lagt sig ner och flämtar varm och het.
Kom hit, min Cleon, du! Månn någon ser vår låga?
Månn Tirsis står på lur? Min Cleon, månn vi våga?
Du är så frisk och röd och manligt väsen bär:
din menlöshet bedrar . . . men inte är jag kär.
Jag ser naturens spel: med kärlek gör hon möte
si, huru lammet dir i moderns varma sköte,
si, hur hon jämkar det och på så mildt maner
ett lif utaf sitt lif till blodigt offer ger!
Cleon.
Hvad sku vi våga, du?
Camilla.
Att sitta i det gröna.
Cleon.
Ja, det och mycket mer . . . Välan, min lilla sköna,
sitt ner uppå mitt knä och hvila på min arm,
och låt mig leka få med blomman i din barm.
Camilla.
Mitt hjärta mera värdt än ett förgängligt prål:
en blomma är ju blott ett flyktigt ögnamål.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
