Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - JACOB WALLENBERG ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GT
Ur Min son på galejan
$
efter lockmaten, oaktadt han flere gånger blödt för järnet),
då kapa de stjärten och fenorna från honom, snöpa stackarn
och välta honom sedan tillbaka i sjön, hvarest han slingrar
såsom en stormslagen Algier-galeja utan åror och styre.
Stundom surra de ett gammalt båtsfat eller dylikt vid honom,
skrattande hjärtligen åt hans fruktlösa bemödande till att
dyka. Engelska sjömän sträcka hämnden ännu längre: de
handtera hajar efter jus talionis och äta opp dem igen, när
de få några.
Jag har sett denna fisken lefva, sedan han blifvit flådd.
Huden, opptorkad, brukas till raspar och filar. Gapet, som
är beläget under själfva hufvudet, har trenne rader hvassa
tänder, och den, som råkar sticka fotetn dit, kan vara säker
att han får vandra sin värld igenom på träben, ty ingen
rake-knif biter bättre. Hajen lägger ock ingen rom, såsom
allmänna fiskar, utan ynglar på samma sätt som fyrfota djur.
Vår doktor behöll hans hjärna och visade mig tillika ett
järtecken, som jag tror icke finnes annorstädes i hela
naturen, jag menar tvenne penes på en kropp.
Härutaf kan man inhämta hajens moraliska karaktär.
Hans roflurande lofvar akter om skeppet visa dess
obarmhärtiga lystnad efter haverier. Räckte jag dykerifogdarna på
jutska sidan, skulle jag slå dem öfver ansiktet med hans stjärt
och säga: ”Sandeligen, I judske mænd, I ere kun ugudelige
hajer.” Ty då de bedja Gud välsigna deras stränder, mena
de icke torsk, sill och långor, utan stora, riklastade skutor,
hvilka de kunna sköfla under det täcka namnet af kristlig
bärgning. Dykareklockan är deras dräktigaste not. På min
återresa från London 1769 såg jag strandade på Skagen
tvenne fartyg, en rysk örlogsman och en liten handelsfarare.
Prospekten af den senare smärtade mig. Men när jag fäste
ögat på den förre, rann det mig i minnet, hvad Diogenes
sade, då han betraktade kvinnan, som hängt sig i skogen :
”0, att alla trän buro sådan frukt!” Låt dem ha öfverdådiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
