- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 5. Gustavianernas poesi. Kellgren, Leopold, Oxenstierna, Thorild, Lidner, fru Lenngren /
223

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ikring ruinerna utaf tyranners slott,

mot hvilket tid och hämnd sin makt förena fått.

Nu — ack! — och aldrig mer i domsens svall hon brinner,
med all sin glans far fram, och dammar, och försvinner.

Af segren mörkret stolt på dödens ängel ser,
hvars sköld mot åskan slår och skakar eldar ner.

Min domare och Gud! fast bland de sällas skara,
vid minnet af din död hur ljuft att mänska vara!

Vid dessa dundrens blixt jag lägst till jorden far;
det är min rätt, min plikt: jag henne trampat har.

Den tigren! . . . i moras, på glödda stenar krälar!

Nyss han kring jorden såg, och såg blott sina trälar.

Nu störtad är hans makt och ett så hatfullt mod.

Se brottet i hans blick, se i hans händer blod!

En ångrens tvungna suck hans samvets stormar kväfva,
och kvalen ur hans gom den brända tungan häfva.

Än för hans häpna syn de folkslag skocka sig,
som han uppoffrat har i ärelystnans krig;
än ser han dygdens vän sitt lif i bojor sluta,
och lasten stjärnbeprydd vid tronen offer njuta;
och än en usel hop i nödens nakna tjäll,
som hungrat flere år för en hans nöjens kväll.

De faderlöse barn på domsens åskor kalla:

han flyr — men i det djup, där änkors tårar svalla.

Af dessa spöken följd, ett grufligt skri han ger:

”Jord, rämna under mig! berg, töcknar, störten ner!

Du afgrund, att för Gud, att för mitt folk mig dölja,
mig i ditt mörker ryck, ryck med en evig bölja!

Jag, otacksamma folk, jag var din kung — min tron . . .
förbannad den, och dig, och jag, och religion!

Att höra mig — hvad hämnd! bland kvalens andar ryta,

du nu din himmel vill mot deras afgrund byta.–––––-

Nåd, Gud!” -

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:40:58 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/5/0226.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free