Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
säga: — Se nu den, hvars förnöjelse är så nära förenad med
din egen, och för hvars olyckor du så ofta suckat. — Men
det gick såsom töcken och skyfall för hans sinnen. Han
kunde intet finna sig, utan frågade hvem hon vore.
Hon svarade det hennes namn vore Hildur, ett namn,
som ej vore så mycket bekant uti världen. Hennes olycka
hade drifvit henne att här söka sin lycka. Här lefde hon
nu förnöjd under gudarnas beskydd och fri för alla lyckans
svek. Han ville komma bakom denna hemlighet, men blef
alltid tillbakahållen genom detta svar, att hon med sitt
tålamod så segrat öfver alla sina olyckor, att hon dem också
förgätit. Till en hugnad i allt sitt besvär ägde hon den
förmånen att kunna glömma allt det, som förbifaret var. Af allt
hvad henne öfvergått, mindes hon intet mera än det, att hon
förr varit olycklig, men nu en tid lefvat i en så stilla och
förnöjd enslighet lycksalig. Han vore ock intet betjänt med
det, att hon skulle upprifva de gamla såren och tillika med
minnet förnya svedan af de sorger, dem hon nu förgätit.
Han frågade då, om hon ej hade känt Gudleker och
Allogis eller åtminstone hört deras namn nämnas. Hon
svarade, att det nu vore några år, sedan hon efter åtskilliga
lyckans stormar hade hittat detta lugn. Då hade hon råkat
två så kära personer, de oskyldigaste och tillika de
lycksaligaste uti världen. De hade öppnat för henne sitt hjärta
och sin koja. Med dem hade hon lefvat lycksalig. Förnöjligheten
hade varit deras rikedom, oskyldigheten deras ära,
och deras enslighet hade skänkt dem så digra nöjen, att en
kungaskrud intet varit emot dem att förlikna. Nu voro de
blifna ett rof för förruttnelsen. Deras dag hade skyndat sig
att gå neder, och nu sofvo de uti jorden så sött som kungar.
— Och kanhända, sade hon, du vet deras lefnad, så vill jag
säga dig deras lefnads slut.
Det var en klar dock till sin utgång bedröflig sommardag,
då Allogis hade somnat i gräset. En orm rörde hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
