Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ingen smitta af andras laster, inga sår af mordiska tungor
eller smicker af falska munnar. Än talte hon med de döda
om deras hvila, än med de odödeliga, för hvilka hon med
ett fullt förtroende utgöt sitt hjärta, än med sig själf, då
hon snäste sina svagheter och uppmuntrade sina späda
dygder. Och därvid kände hon ett nöje, som är obekant
för dem, hvilka lefva i bullret. Hon visste nu hvad nöje
det vore att hafva ett stilla sinne och ett roligt samvete,
samla sig inom sig själf, söka sin förnöjelse i sitt eget
umgänge och lefva på sin egen nåd allena. Hennes arbete
var hennes lust. Hon kunde le, när hon lade handen till
plogen, och sjöng, när hon svettades. Än vattnade hon de
plantor, dem hon satt, än knöt hon snaror för luftens
fjäderskaror. Sällan ledsnar den, som något gör. Efter
så många stormar hade hon funnit denna hamn. Aldrig
ville hon förtro sig åt det haf, som varit för henne så
fullt af sorger. Aldrig ville hon mera hänga på lyckans
ovissa nåd.
Hon utbrast med tårar i ögonen: — Huru nöjsamma
hafva icke mina stunder varit! Huru fort hafva icke åren
gått, sedan jag satt min fot på detta skäret! Om jag intet
märkt det träden flera gånger tappat och återtagit sin fägring,
om intet de skjutande plantorna påminde mig det jag här
förnött några år, skulle jag tro det jag allraförst i går
stigit på denna klyfta. I stilla lunder, med hvilka jag så
ofta talat! I ljufvaste marker, där jag haft så många nöjda
stunder! Unna min aska den fägnaden att få hvila i edert
sköte. Och du, okända yngling, jag vet intet, hvad oro du
förer med dig. Jag känner en ångest, som är mig obekant.
Mina ögon rinna, mitt hjärta suckar och jag vet intet
orsaken. Gå och fria mig från min ångest. Lämna mig åt
min förra enslighet och rolighet. Gå och fullborda det stora
öde, hvartill du synes vara född. Gå! Men det synes som
mitt hjärta ville följa dig. Förgät aldrig Hildur. Hon begär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
