Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
g)......................–––––––––- ■ —
J. H. Mörk och And. Törngren
nit och trohet i sysslorna, allt saknades. Med ett ord:
lycka och välsignelse flydde ur ett land, det jag med mitt
brott orenat hade. Jorden tillslöt sin kved. Det var suck
och gråt, men ingen fröjd i skördetiden. Friden försvann
och kriget var oss odrägeligt. Våra händer voro matta och
eggen på våra klingor slö. Fyrisvall, som varit sina fienders
skrämsel, mistade sitt anseende och blef nu deras åtlöje.
Man såg uti Domalder en konung, som genom sin illgärning
dragit förbannelsen öfver sig och sitt folk.
Det blotades för gudarna. Deras bilder och altaren
stänktes med ett ymnigt blod af offer, som dageligen för
dem slaktades. Men därmed kunde ej deras vrede stillas
eller landets elände afböjas. Hvilken ängslan för en, som
borde befrämja så mångas välfärd, att dock vara en rot till
deras olyckor. Alltid tycktes jag höra denna röst ropa mig
uti öronen: — Det är din illgärning, Domalder, som så plågar
ditt folk. Du har nödgat välsignelsen flytta utur landet. — En
dag stod jag med hela menigheten i ring kring altaret och
suckade till dem, som styra jordklotet, att de ville bryta
sitt ris och ännu en gång anse oss med kärlek. Jag ryser
ännu, när jag minnes de förskräckeliga tecken, hvarigenom
de gåfvo tillkänna sin vrede. De framburna skurgudarna
rörde sig på altarena. De ristade med hufvudet, visade vreda
ögon och hotande åtbörder. Det klara vatten, som blef
gjutet mellan hornen på de lefvande offren, vandlades i blod.
De vigda eldarna slocknade af sig själfva. Himmelen sveptes
i moln och solen, som ännu var i sitt högsta lopp, syntes
släcka sina strålar. Eldar lyste ur molnen, och Tors vigg
bröt i spillror den spira jag höll uti handen. Våra hjärtan
råkade i yttersta förskräckelse. Himmelen var oss ännu
vred. Nya olyckor blefvo oss förebådade. Hvar en suckade:
— Nu är det gjordt med Fyrisvall. Gudarna hafva beslutit att
alldeles göra däruppå en ända.
Jag steg då fram, lade kronan på altaret och sade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
