Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och fridens frukter. Ymnigheten bor uti deras kojor och
lycksaligheten har öfver dem utbredt sina vingar. Och du,
min kära yngling, eho du också är, såra aldrig ditt
samvete. Förtörna aldrig de odödeliga. Skall du regera, så låt
deras nåd vara den dyraste stenen i din krona. Den skall
befästa din tron. Den skall välsigna dina råd. Den skall
gifva dina vapen lycka. Den skall vara ditt säkraste
försvar, din vall och din borg i alla äfventyr. Den skall göra
dig stor och ditt folk lyckligt.
Under ett så vidlyftigt tal förer gubben kungasonen
ifrån stranden till sin lilla hydda, hvilken låg i en liten lund,
med grönskande aldrar omgifven. Den var så hög att man
kunde stå rak under sparrarna, men i dörren måste man
böja sin rygg. Och vid det de stego in, begynte den gamle
åter att tala. Detta vore det rum, som Domalder utvalt
att där tillbringa de öfriga åren af sin lifstid. Denna hyddan
var nu rumrik för den, för hvars äregirighet hela världen
varit tillförene för trång. Han trotsade likväl sin förra
höghet och ville för all dess glans ej bortbyta den sällhet, han
här ägde i sin förnöjda stillhet. Här ägde han sig själf.
Här åtnjöt han förnöjlighetens rikedom midt i en frivillig
fattigdom. Han var ej försedd med ett präktigt följe, men
ej heller belägrad af alla de sorger, som omgifva en konung.
Hans dagar voro utan sorg och hans nätter utan suckar.
Här bodde en oförstörd sömn och oförfalskade vänner.
Förnöjelsen bröt hans bröd och kryddade hans rätter. Om
hans ålderdom var ej ärofull, så var den dock ingom
besvärlig. Andra konungar måtte åka på ärans vingar och
utbreda sitt beröm öfver världen, allenast han ägde sin stillhet
och de nöjen, som där grodde på alla grenar. Han kunde
likväl pocka däruppå, att han ännu var allt det, som hans
förfäder varit. De voro konungar, vunno präktiga
seger-stoder, fruktades af sina fiender och vördades af sina egna.
Han var intet mindre. Riket, som han styrde, var hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
