Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
–––r-.............................. ■■■■■–––:tt-.
Adalriks och Götildas äfventyr
anförare. Han har ofta föreslagit ett sådant medel att vinna
Götilda och påmint mig, det Mannahems kämpar ofta tagit
sina brudar med väpnad hand. Men jag svär vid de odödeliga,
som här äro närvarande och hindrat denna våldsamhet, att
jag aldrig därtill samtyckt.
Allraskönaste Götilda! Jag älskar dig och skulle räkna
det för min största lycksalighet, om du ville mottaga det
hjärta, som jag dig till en beständig egendom tillbjudit.
Därpå hänger min förnöjelse. Men vet likväl, af din faders
hand vill jag taga dig. Det gör mig aldrig förnöjd att tvinga
en kropp och linda en skönhet i mina armar, då hjärtat
hörde en annan till. Nej. Din hela själ och ditt hjärta
skulle du till en frivillig gåfva mig förära, om jag skulle
blifva lycklig. Hade jag haft del häruti, aldrig skulle jag så
rolig legat på min säng, när jag bort vara ett bröst för
mitt folk, aldrig skulle jag förtrott en så stor del af min
välfärd i andras händer allena, aldrig skulle jag med sådan
frihet kunna tala härom. Harm och förtret, skam, fruktan
och bitterhet skulle binda min tunga och neka mig att
frambära ett ord i så förnäma personers åsyn, dem jag på ett
så våldsamt sätt förtörnat. Aldrig skulle jag tagit den i
försvar, som hindrat min afsikt. Jag skulle med min tysthet
förrådt honom till en oskyldig död. Hans olycka skulle
varit min fägnad och hans blod svalat all min harm. Alrik
är din förlossare, och Seminger är olycklig, om man sett hos
honom något så nedrigt, att han förtjänar härvid varda
misstänkt.
Här segrade nu Alriks oskuld, och ett så ädelt vittne, hos
hvilken man aldrig funnit annat än uppriktighet och
ädelmod, friade honom från all misstanke. Domar älskade dygd
och mandom och visste huru de borde belönas. Götilda
med nedslagna ögon aflade sin tacksägelse för den, som så
troget kämpat för hennes frihet, och ville aldrig gifva honom
orsak att ångra de sår, som han för henne uppburit. Hvar
4. — Nationallitteratur. 6.
49
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
