Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och när han än gick hårdare på de gudlösa själarna,
lag-gade de så oförskämdt på honom, att bloden stod ut genom
näsa, mun och alla lemmar. Det var en ömkan att se
Theo-dorus; men han höll dock friskt uti, och för hvar ryggdunt
sade han dem en sanning. Hilmer ropade då : — Skam skullen
I få, gossar, som så gån åt karl! — Och därpå tordes de icke
allenast intet knuffa honom, men han vann ock deras hjärtan,
att de begynte lyda honom som däggelamm och gifva honom
brödralott ibland sig. Det var intet nog: Hilmer gaf honom
stora skänker och byggde honom tempel. Hjalmar gick ingen
afton till sängs, förrän han gifvit honom något mynt, hus
eller täppa af sin ägor. Byrger kom aldrig ur båten, utan
till att bära honom pundvaror eller rökverk, och Valmar
tordes aldrig äta utan att fråga honom om lof. — Hå, hå,
tänkte Theodorus, detta var annat gille än kindpustar. — Men
hvad hände? Af de goda dagarna blef han hastigt stinn,
uppblåst och kastad i en hetsig feberyra. Knappt fick man då
ett klokt ord af Theodorus: han lät kalla sig Hans Nåde
Theodoridorus. Hans förmätenhet blef odrägelig, han hade
en annan lag än gossarna på Kämpenäs, hvarefter han
dömde den till helvetets eld, som sade honom en anda emot.
— I djäflar, sade han, sen I intet, att jag är en Guds ängel?
I huggormar, jag skall visa er vägen till afgrunden, om 1
intet offren mig allt det I ägen. — Hilmer måste ofta själf för
honom rymma näset, och när han talade med honom, stod
han darrande och nickade i hasorna. Hjalmar talade med
honom på knä, Byrger låg framstupa, och på Valmar trådde
han. Han sålde dem saligheten, som han dock aldrig ägde,
för liggande fä, och lika kloka voro de om saligheten; han
trugade dem till så många dårskaper och vidskepelser, att
Himmelen måtte gråta. Det eländigaste var, att ingen hade
förstånd att se det karlen yrade, utan mente honom vara
vid sina fullkomliga sinnen. Hvad var nu till att göra? Det
ena onda plär fördrifva det andra, och när oredan är som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
