Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kom i godt stånd och Hjalmar, Theodorus, Byrger och
Val-mar tillställt honom en fullkomlig och laglig öfvermakt, var
han intet rädd när hunden skällde. Han gick för dem som
en hjälte, och när oljud hördes af grannarna, utkräfde han
Kämpenäsrätten på karlavis. Byrger hade då godt vid att
vara skaffare. Hilmer näpste Holmgårdsboarna och lade
deras utmarker under gården, var med sina bussar inne
i Garpeby, höll farligt hus med Rom-värjarna, som ville
lägga hela den byn under sig, och ökte därmed gårdens
gods och grund ansenligen, ja han hade ock Dan den lille
under sig inne i en täppa och klämde honom, tills han
tiggde lif och löste sig med tre stora lyckor, som af ålder
legat till Kämpenäs. Korteligen, hela socknen sade, att
Kämpenäs-Hilmer var en oförliknelig man och hade käcka
gossar omkring sig. Under alla dessa bardalekar gick det
så väl för Hilmer och så tapper var Hjalmar, att hvar afton,
när Hilmer satt i dryckesbänk och var vid lustigt mod.
skänkte han Hjalmar ett ängstycke, en åkerbit, ett
skogs-hult etc., så att hans ägor blefvo vidt begripna, till de andras
knorr. Hjalmar sade ofta själf: — K. Hilmer, det går intet
an, jag är hellre nöjd med litet; det får jag behålla, och
ingen kan det afundas. — Nej, det halp intet. Hilmer kysste
honom med gästabudsglädjen i hufvudet och sade: — Mitt
hjärtans barn, du och ingen annan skall behålla’t. — Väl, det
stod så i några veckor, tills Hjalmar lät måla alla sina nya
knutar; det stack Hilmer i ögonen, och han begynte ångra
sig. — Jag har intet så granna hus, sade han vid sig själf, och
jag är likväl den ypperste på gården. — Tog så tillfället i akt,
när fosterbröderna sågo snedt på hvarannan, kallade alla
för sig och frågade dem, om icke allt det de ägde hörde
honom till. — Ja, Gud vet, sade Minnur. — Kan så vara, sade
Hjalmar. Hilmer var då kort för hufvudet och slog den
skarpsynte Minnur i synen med handsken, att han blef blind
en hel månad, och från Hjalmar tog han icke allenast det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
