Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(Kyrkogården.)
Alla döda auktorer hafva en stor förtjänst framför de
lefvande. Hvilken är den? — De äro döda.
(Sockenstämma, riksmöten, skrål, oanständighet.)
Man talar ej högt vid despoters hof. Sådant vore en
oanständighet*, det vill säga det största af alla brott i den
stora världen. Däraf följer att allt som är af stor vikt, af
ett allmänt intresse, som rör människans rätt, lagen, friheten,
samhället, äro ämnen dem anständigheten förbjuder att
vidröra. Man kan icke tala i dessa ämnen utan att känna en
viss värma som höjer ljudet. Lögnen, sveket och smickret
hviska, men sanningen har stark lunga. I fria stater, där
man handlar om stora ämnen och för stora församlingar och
från höga tribuner, är det alldeles nödvändigt att tala med
hög stämma. Hvilka oanständiga regeringssätt!
(Skymningen.)
Den vidd man ser är alltid mindre än den man bildar
sig. Det är blott åt en okänd grad af förtjänst, som man
gifver ett oinskränkt mått af vördnad. Det största snille
och den rikaste köpman mista halfva sitt anseende från den
stund man vet skatta dem.
(Floden och bäcken.)
— Hvarför går du så tyst? sade spotsk till floden en
sorlande bäck, son af gårdagens regn, och dansande mellan
stenarna. — Därföre, svarade floden, att man känner mitt
hemvist. De djur jag närer, de kölar jag bär, dessa fruktbara
dälder som omge min bädd, dessa friska alar som dia min
* Eller vanligare och vackrare: indécence.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
