Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
djupare stil, och man skulle ej därför göra det
medelmåttigt. ”Man ser” — att jag må nyttja en namnkunnig
talares omdöme öfver sin like — ”man ser en författare, som
med stränghet förbjuder sig alla främmande prydnader, som
vill, att orden skola vara tankens uttryck och aldrig dess
prakt, som äger sig fullkomligt, som kan förvara sig både
från det slags styrka, som upptänder i stället att röra, och
denna hastighet, som förblandar ämnena, och denna utsökta
finhet, som gissas men ej förstås, och denna yppighet af
snille, som slösar men ej njuter sin rikedom.” Han hade
mod att vara enfaldig och stor. Där visar sig, med ett ord,
en vis man af smak, som frambär trygg och obekymrad sitt
ämne, säker om sin seger, af naturen begåfvad med den
hemliga konst, att förnöja endast genom öfvertygelsen.
Denna naturens gåfva, gåfvan att författa, är lika så
sällsynt, som den är dyrbar. En filosof, en betraktare af
människors seder och gärningar, en statsman, som dem
styr, kan hafva mycket tänkt, mycket skrifvit, mycket
erfarit, utan att äga en stil, ett eget, ett segrande skrifsätt.
Men hvad sällsammare lycka att äga alla dessa egenskaper
förenta! När statsmannen med öfningens erfarenhet
förbinder filosofens betraktande ordning och den skapande
författarens ingifvelse, det är då han känner människorna och
händelserna och befaller dem, det är då han äger denna stora
vältalighet, som vinner ljud, öfvertygar eller tvingar, det
är då det allmänna förtroendet skall gå honom till mötes,
en skakad samtid skatta sig lycklig genom hans upphöjelse,
och efterkommande gifva honom rum bland stora män.
Mina Herrar! Jag är säker att ej irra mig, då jag ägnar
åt grefve Hermansson denna sällsynta själs förmåga: jag
går ej blind och dristig att i eftervärldens namn förkunna
honom en ära, den hon själf skulle vägra, eller i med-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
