Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - SENGUSTAVIANERNA ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fl -:■■■...................
Ur Minne af Fru Anna Maria Lenngren
fåfängans, ej sannare och naivare tecknat Ljusets fiender,
än hon det kvinnliga vettets och behagets, den husliga
säll-hetens ej mindre både vådliga och löjliga fiender. Jag har
i intet af mina arbeten lagt på en mans hjärta en viktigare
sanning, än hon i Ålderdomströsten på en moders, ej yttrat
den på ett fullkomligare sätt. Jag har i Våra villor ej sagt
mer, ej sagt det bättre än hon i det lilla stycket Gossen och
leksakerna. Mitt skämt öfver gudarne i Jordens skapelse
är en mans, hennes i Kärleken och Dårskapen en kvinnas.
Det ena är ej skönare, ej sannare än det andra, men mitt
är kanske mindre oskyldigt. Min Dumbom säger mer än
hennes Cornelius, men är ej så sant målad efter naturen.
Alla mina kantater vid högtidliga tillfällen gåfve jag bort för
hennes idyll, Den första november. Det är sant, hon har
icke gjort en Ny skapelse, ej lyft sig till Inbillningens värld.
Men också har jag icke målat den verkliga så lefvande, som
hon i Den glada festen, Grefvinnans besök, Pojkarne,
Kontrasten med flere. Om hon aldrig stämt sin sång så djupt
ur hjärtat, aldrig utgjutit den med en sådan fullhet som jag i
Kristina, så har däremot jag aldrig låtit höra så ljuft
rörande, så till allas hjärtan gående toner, som hon i Buketten,
Gumman, Tiggarflickan med flera. Och mitt Svar till
Fredrika, ehuru det förutsätter en annan anledning och andra
känslor, har ej en finare vändning än hennes till Gyllenborg.’’
Det är endast i Kellgrens egen mun jag kunnat lägga dessa
ord, utan fruktan att missförstås. Han som fördömde, och
det på goda skäl, alla jämförelser, skulle likväl, jag hoppas
det, icke ogilla denna. Den strider icke emot hans
grundsats, att ”hvarje sant snille måste äga sin egen ursprungliga
form, vara sig och ingen annan”. Här sökes ingen sådan
förment likhet, som skulle skymma hvarderas egna och
särskilda karaktär; tvärtom är det den, som denna kontrastering
åsyftar att upplysa. Icke heller kan här den orättvisa
misstänkas, som merendels åtföljer jämförelser, att det ena snillet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
